Jag fick ett brev. Brevet var adresserat till mig men riktat till oss båda. Ett hatbrev till mig och dig. Det kom på posten exakt två månader före den dag du föddes. Det var undertecknat ”Anna-Karin”.
”Anna-Karin” kallar mig ”bergsturk” och tycker synd om dig för att jag är din far. Hon ogillar hur du blev till och påpekar att jag aldrig kan få barnbarn med ”blont hår och blåa ögon”.
Jag önskar verkligen att jag kunde säga till dig att det här är en engångsföreteelse. Att det är det enda brevet jag mottagit, den enda kommentaren jag fått höra baserad på mitt ursprung. För det är ju ett ursprung som du ärver av mig, på gott och ont.
Jag önskar att jag kunde säga till dig att brevet är resultatet av en sjuk person, i stället för resultatet av en sjuk värld.
Som de flesta andra svenska barn kommer du att lära dig en massa saker. Att gå, prata olika språk, läsa och räkna. Men till skillnad från de flesta svenska barn kommer du också att lära dig hur det känns att bli utsatt för rasism. Du kommer att tvingas möta – och bemöta – det hat det medför.
Du kommer att stöta på människor som kallar dig för ”invandrare” innan du hunnit vandra en enda dag. Om du gör något dumt kommer somliga inte enbart fördöma handlingen, utan dig som person. Anledningen: din etnicitet och din hårfärg.
En del kommer att anse att du har tagit ett jobb medan dina vänner har fått ett jobb. En del – till och med vissa folkvalda politiker – kommer att räkna på dig som en vinst- eller förlustaffär för vårt land.
När jag skriver det här har du inte ens hunnit bli en månad. Du har ingen aning om att det snart är val. I ditt land. Folk ska välja politiker som de vill ska representera dem och därmed ange riktningen för vårt gemensamma samhälle.
Det är min förhoppning – men dessvärre inte min tro – att folk ska inse allvaret som ditt land står inför. Att de ska orka stå emot den populism som är så lätt att falla för. Att folk ska välja bort de politiker vars bärande idé är att sortera dig ur mängden och misstänkliggöra dig. Det skulle ge dig en enklare resa i ett oändligt svårt liv.
Vi runt omkring kommer göra allt vi kan för att stötta dig. Försöka få dig att förstå och hantera. När samhället får dig att känna dig halv ska vi hjälpa dig att inse att du är dubbel. Min dröm är att du aldrig, aldrig någonsin, ska behöva bevisa din svenskhet. Men helt ärligt, det kommer att bli tufft.
Jag vill inte att du ska hata dessa människor. Jag kommer aldrig att klandra dig om du gör det, för jag vet hur det känns att möta rasism. Hur mycket det smärtar. Men för din skull hoppas jag att de känslorna inte resulterar i hat. För hat är ont, och till slut växer murarna och man blir fast i sitt eget fängelse.
En dag hoppas jag att få lära dig spela schack, min dotter. Vid brädet är det jobbigt att tänka flera steg framåt, det är lättare att tänka kortsiktigt. Men det lönar sig att anstränga sig lite mer. För det är alltid den som orkar tänka längst som vinner partiet.
Just de som inte tänker lite längre är de som jag mest hoppas ska läsa det här brevet. De som vill ha enkla svar på svåra frågor. Men antagligen är det några av dem som kommer att förkasta det mest. De kanske inte ens läser, de har redan bestämt vad de tycker. Det är enklast så. Att berättiga sin egen världsbild i stället för att försöka revidera den. Det är lättare att se din hårfärg än att se en struktur. Men kanske är några modiga nog att tänka om?
Det kan vara naivt, men jag kämpar för att folk ska sluta skriva brev som det vi fick. Och att det händer innan du har lärt dig läsa.
SORAN ISMAIL
källa: SvD.se