“I Frankrike pussas de på kinden. Maoriska stammar gnuggar näsorna mot varandra. Och i Sverige kramas de.”
Så inleder skribenten Oliver Gee sin artikel i The Local, sajten med svenska nyheter på engelska (som en tjänst för alla de från utlandet inflyttade som inte behärskar språket), om att han inte kan omfamna svenskars förtjusning för kramen.
I listform redogör han träffsäkert för reglerna runt det svenska kramandet, här förkortat till att första gången man träffar någon skakar man hand, men man sedan har pratat med personen i mer än fem minuter kramas man sedan till avsked och hädanefter kramas man så fort man ses. Kindpussas gör man aldrig.
Gee förfasar sig också för vår förkärlek att avsluta våra sms med “kram” och verkar har störst problem med att krama andra män, vilket ju får en att, trots det första frustandet över kramreglerna, vilja skrida till försvar för vårt omfamnande. Var och en kan ju minnas sina fäders rädsla för att omfamna andra av samma kön, samt glädjas åt att våra bröder inte är lika osäkra som dåtidens män. Och “kram” känns ju dessutom betydligt mer konkret än det engelska “x”. Alternativt “xx”. Eller “xxx”. Om inte annat för att det är omöjligt att förstå hur många x man lämpligen använder och om det är okej att använda dem till nån man knappt känner.
källa: svd.se