Den 21 januari 2002 sköts Fadime Sahindal ihjäl av sin pappa för att hon haft en svensk pojkvän. På lördag är det tio år sedan Fadimemordet fick Sverige att börja diskutera hedersrelaterat förtryck och våld på riktigt. Hon belv ett ansikte för hedersvåldet.
”Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.”
Två månader innan 26-åriga Fadime Sahindal mördas av sin pappa håller hon ett tal i Sveriges riksdag under ett seminarium om våld mot kvinnor. Hon berättar om sitt liv som utstött, förtryckt och ständigt hotad till livet. En berättelse som får Sverige att öppna ögonen för hedersrelaterat förtryck och våld, men som även kommer att kosta henne livet.
I början av 1980-talet kommer Fadime och hennes kurdiska familj till Sverige från Turkiet. Fadime, som bara är sju år gammal när hon kommer till Sverige, anpassar sig snabbt till det västerländska sättet att leva. Hon fikar med vänner och kommer allt oftare hem sent.
Men Fadimes nya beteende faller inte i god jord hos hennes föräldrar, som vill att hon ska följa familjens oskrivna moraliska lagar. Det vill säga vänta i stillhet på en kurdisk man som hennes pappa och mamma en dag ska välja åt henne.
Men Fadime vill inte vänta i stillhet, hon vill leva sitt eget liv, i frihet. 22 år gammal träffar hon en ung svensk man som hon fattar tycke för. Väl medvetna om riskerna väljer de att inleda ett förhållande och börjar träffas i smyg, ständigt i skräck för att bli upptäckta av familjen.
Till slut händer det – det ”otillåtna” förhållandet uppdagas, och blir droppen som får bägaren att rinna över för pappan. Fadime har vanhedrat familjen genom att träffa en svensk pojkvän. Pappan hade redan förlorat makt genom att komma till Sverige som invandrare, nu har hon också fått honom att förlora makten över sin familj. Fadime hotas, misshandlas, och trakasseras av sin far och andra manliga släktingar, men som hon själv säger, det är en förståelig reaktion.
”Hans reaktion var för mig fullt förståelig. Som far och familjeöverhuvud är det hans uppgift att vaka över familjens heder. Han ska värna om och skydda kvinnliga släktingars sexuella uppförande och se till att döttrarnas oskuld är bevarad fram till giftermålet.”
Men Fadime ger inte upp, hon polisanmäler pappan och kontaktar massmedierna. I maj 1998 döms hennes far och bror för olaga hot, och i augusti samma år döms hennes bror för misshandel och övergrepp i rättssak. Fadime känner att hon vunnit rätten att stå på sina egna ben, men är samtidigt sorgsen över att hon tappat kontakten med sin familj, alla släktingar tar pappans och broderns parti. Dessutom, bara en månad efter rättegången, omkommer hennes pojkvän i en bilolycka på E4 mellan Stockholm och Uppsala.
Till en början bor Fadime kvar i Uppsala, men flyttar sedan till Östersund, där hon väljer att utbilda sig till socionom. Fadime vill hjälpa andra – andra invandrartjejer i samma situation. Fadime håller tal i riksdagen.
– Min syster är död! Min pappa har dödat min syster!
Två månader senare, klockan 21:54 den 21 januari 2002, kommer larmsamtalet in till SOS Alarm. Rahmi Sahindal, Fadimes pappa, har skjutit ihjäl henne i Uppsala.
Fadime är på väg till en praktikperiod i Kenya, men vill hälsa på sin mamma och systrarna i Uppsala innan hon åker. Kanske har åren efter rättegången mildrat föraktet. I all hemlighet åker Fadime till sin systers lägenhet på eftermiddagen, de kramas och tittar på tv. Senare ansluter mamman. Efter en stund knackar det på dörren. Alla i lägenheten tror att det är den yngsta systern som har kommit, men på andra sidan dörren står Rahmi Sahindal, pappan.
På något sätt har han fått reda på att Fadime är tillbaka i Uppsala. Fadime och systern sitter tysta i lägenheten och hukar sig, och efter en halvtimme ger pappan till slut upp och går därifrån. Tror de.
När Fadime ska lämna lägenheten öppnar hon dörren och möter sin far. Han riktar en pistol mot henne, tar tag i hennes hår och avlossar två skott. Det ena träffar i pannan och det andra i käken. Fadime avlider av det första skottet.
Dagen därpå grips Rahmi Sahindal, misstänkt för mordet. Till en början erkänner han gärningen, men drar senare tillbaka erkännandet. Uppsala tingsrätt kallar mordet en ”ren avrättning”. Tingsrätten dömer pappan till livstids fängelse för mord, en dom som också fastställs av Svea hovrätt.
Fadimes död skakar Sverige. Vid jordfästningen i Uppsala domkyrka deltar representanter från kungahuset och regeringen. Tusentals vita nejlikor, Fadimes favoritblomma, pryder kyrkan.
Domprosten Tuulikki Koivunen Bylund kallar Fadime för ”en av vår tids martyrer” och tackar henne för att hon genom sin oräddhet, styrka och kärlek till livet givit så många mod och kraft. Efter mordet bildas flera organisationer, nätverk och fonder till stöd för utsatta invandrarkvinnor. Fadime Sahindal blir den som ger hedersrelaterat förtryck och våld ett ansikte.
källa: DN.se