“I Frankrike ogiltigförklaras resehandlingar till den som misstänkts kunna utföra terrordåd. I Storbritannien dras jihadist-resenärernas medborgarskap in.” Som kontrast har Stockholm precis fattat beslut om s.k. “inkluderande insatser” för hemvändare som “deltagit i strid” – dvs rättighet till speciellt stöd som bostad m.m. för vad som de facto är personer som begått brott mot mänskliga rättigheter och varit med om avrättning av icke-kombattanter inklusive barn. Fullkomligt vansinnigt. Upprivet medborgarskap och permanent utvisning skulle passa bättre.
Stockholms kommuns nya policy mot våldsbejakande extremism och curlingstatens daltande med terrorism, är tyvärr inte isolerade företeelser. Det är en del i ett större mönster där islamisk extremism inte tas på allvar och där offerperspektivet lyser med sin frånvaro.
De terrorgrupper som nu drar fram över Mellanöstern och delar av Afrika, och dess bestialiska gärningar, har skakat en hel värld. I Syrien och norra Irak har Islamistiska Staten (IS) utfört etniska resningar av hela regioner. Nineveslätten och området kring staden Qaraqosh i norra Irak, där majoriteten av landets kristna levt i närmare 2 000 år, kontrolleras nu av den sunnimuslimska terrororganisationen. Människorna som i generationer där haft sitt hem har fördrivits. I Kenya mördar den islamistiska terrorgruppen al-Shabaab minoriteter och kristna systematiskt, där attacken mot universitetet i Garissa bara är en i raden av blodiga dåd. I Nigeria, Libyen och Afghanistan slaktar IS-anknutna sekter kristna. Hur många som har mördats finns motstridiga uppgifter om. Men vi nås återkommande av trovärdiga rapporter om systematiska halshuggningar och massavrättningar. I en nyligen släppt rapport från FN:s barnrättskommitté fastslås dessutom att barn utsätts för tortyr, våldtäkter, korsfästningar och blir begravda levande av Islamiska Staten. Barbariet är med andra ord gränslöst.
Allt fler jämför nu Islamiska Statens ondska med nazisternas. En idolisering av illvilja. Hans Brun, forskare vid Kings College, menar att den viktigaste skillnaden är att nazismen bygger på tanken om genetisk renhet bygger och jihadismen på islamisk religiös renhet. Men det är onekligen svårt att tänka sig att från lägertjänst hemvändande nazister i Sverige av idag skulle mötas med allmosor från skattebetalarna och ”inkluderande insatser”. Så, varför gäller andra spelregler för de råskinn som återvänder efter att ha tjänstgjort i islamistiska sekter?
Det som nu sker är fasansfullt. Tyvärr står inte omvärldens reaktion i proportion till frågans vikt. Krafttag krävs. Att Sverige nu avser att delta i den internationella koalitionen mot IS är bra och viktigt, även om vi är många som hade hoppats på en långt tidigare och ett mer långtgående engagemang från svensk sida.
Men en minst lika viktig del i detta är att stoppa den export av terrorister och mördare som nu pågår i Sverige, och stora delar av Västeuropa. Få säkra siffror finns, men runt 300 personer uppskattas ha rest från Sverige till Mellanöstern på jihadistuppdrag. Var och en av dessa personer utgör enorma säkerhetshot när de återvänder. De är en kollektiv skam för vårt land och vi har ett gemensamt moraliskt ansvar att göra vad som står i vår makt att hindra framtida resor.
Ändå präglas väldigt mycket av diskussionen kring dessa jihadistresenärer av överslätning och nedtoningar. Det senaste exemplet i raden har vållat debatt – med all rätt. Stockholms kommun antog den 19 maj en strategi mot våldsbejakande extremism. Det är, just när det gäller islamisk extremism och hemvändande jihadistresenärer, ett dokument som sätter en ton som i sammanhanget känns motbjudande. Jihadistresenärer, som alltså rest till fjärran land för att delta i etnisk resning, benämns ”personer som deltagit i strid” och de skall mötas med ”inkluderande insatser”. I praktiken innebär det sistnämnda en gräddfil till bostad, jobb och bidrag. Våra skattepengar skall gå till att ge massmördare lägenheter och förmåner. Man saknar ord. I debattens svallvågor har nu stadshusmajoriteten halvpudlat och öppna för att revidera den antagna strategin.
Men faktum kvarstår: Sverige gör bort sig internationellt och är på god väg att gör sig till en fristad för terrorister. Internationella bedömare och media har inte bara ställer sig frågande till Sveriges agerande i dessa frågor. Man pekar på Sverige som ett varnande exempel. Nu krävs ett fokusskifte. Extremismen i förorterna och den svenska terrorexporten kan inte mötas med silkesvantar. I grund och botten handlar det om att stå upp för offren för terrorism. Att stå upp för deras värdighet och integritet. Det är omöjligt att kombinera med ett synsätt där deras bödlar målas ut som offer som ska curlas fram till goda demokrater.
Det förebyggande arbetet med samverkan med civilsamhället för att motverka extremism, och upptäcka ungdomar på glid, är naturligtvis centralt. Men alla människor har ett eget ansvar. Och terrorister ska bemötas som just sådana. Nu måste vi gå vidare med aktiva repressiva åtgärder. Det handlar om att se över möjligheterna att dra in pass, sociala förmåner och medborgarskap.
Det är möjligheter man tagit fasta på i andra länder. I Frankrike ogiltigförklaras resehandlingar till den som misstänkts kunna utföra terrordåd. I Storbritannien dras jihadist-resenärernas medborgarskap in.
I Sverige drar regeringen åt motsatt håll. Speciellt Miljöpartiets inställning i de här frågorna lämnar en besk eftersmak. Det är Miljöpartiet som har haft ansvaret för den överslätande strategin i Stockholm. Och det är Miljöpartiet som aktivt motarbetar i princip varje förslag om effektivare terrorbekämpning som läggs på bordet, inte minst i Europaparlamentet. Regeringens hållning blir som en följd högst oklar.
