Efter fem år i Sverige utvisas föräldralösa Mai Luu Huong, 18, till hemlandet Vietnam. Mais svenska familj är själva flyktingar från Iran. De kom till Sverige 1989.
Mahmood Jabbari (محمود جباری) möter oss förvirrat i ytterdörren, men hälsar oss hjärtligt välkomna. Han är pappan i huset. Rakt innanför ytterdörren går trappan ned till radhusets källare. Högst upp i trappan står redan två av de civilklädda poliser som vi mötte på polisstationen.
Efter fem år i Sverige utvisas föräldralösa Mai Luu Huong, 18, till hemlandet Vietnam. Men där väntar inget på henne. Ingen familj. Inget hem. Inte ens några handlingar som kan visa vem hon är.
I mars 2010 får Mai avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Migrationsverket anser att hennes berättelse är vag och knapphändig och att det inte finns någon risk för henne att med återvända till hemlandet. Men eftersom barn inte kan utvisas om ingen vuxen eller ett barnhem tar emot i hemlandet blir Mai kvar i Sverige.
Hon börjar skolan och får ett hem hos en familj i Lerum. Sommaren 2013 gör Mai, tillsammans med sin gode man, ytterligare en ansökan till Migrationsverket där hon vill att verkställigheten prövas. Andra ensamkommande barn från Vietnam har fått stanna i Sverige. I ansökan trycks det på att Mai är mycket orolig för vad som ska hända om hon skickas tillbaka. Hon har inga vietnamesiska identitetshandlingar och hon finns inte registrerad någonstans. Men inte heller det är skäl nog för att få stanna.
Lagen ger ett ”mycket begränsat utrymme för att ta hänsyn till faktorer som svikna förhoppningar, oro för att återvända samt sociala och ekonomiska problem”.
Mai är då 17 år och har bott i Sverige i fyra.
Migrationsverket motiverar sitt beslut med att hennes anknytning till Vietnam är starkare än den till Sverige. I december 2013 fyller Mai 18. Och kan utvisas.
Hon gömmer sig inte. Tillsammans med svensk polis träffar hon representanter från vietnamesiska myndigheter, som lovar att hon ska få de dokument hon behöver för att klara sig i Vietnam.
Men när och hur utvisningen ska ske får hon inga besked om.
POLISEN, STAMPGATAN 28, GÖTEBORG
Jag och fotografen Lisa Thanner träffar Mai vid en av Pressbyråerna på Centralstationen. Vi ska följa med henne till polisen och har ingen aning om att det är sista gången Mai går dit.
– Jag har tagit ledigt från skolan på förmiddagen. Men jag ska tillbaka efter lunch, säger hon.
Då ska hennes lärare på Lerumsgymnasiet, Ingrid Löwing, hjälpa henne att ringa till gränspolisen och till Migrationsverket. Mai vet inte riktigt, men hon tror att Ingrid kanske kan få veta när hon ska utvisas.
Kanske kan hon få dem att skjuta upp den lite. Mai har ju inte ens en väska. Dagen efter ska hon tillsammans med familjehemsmamman Naimeh Kavalmadi åka till Allum och köpa en stor väska. En riktigt stor som rymmer alla kilon hon får ta med sig. På frågan om hur hon känner sig svarar hon kort.
– Jag är rädd! Det är klart att jag är rädd.
Sedan stryker hon händerna över låren och de tunna jeansen som inte skyddar mot den kalla Göteborgsvinden.
HÖJDENVÄGEN, LERUM
”Vad är det som händer?”
Mahmood Jabbari möter oss förvirrat i ytterdörren, men hälsar oss hjärtligt välkomna. Han är pappan i huset. Rakt innanför ytterdörren går trappan ned till radhusets källare. Högst upp i trappan står redan två av de civilklädda poliser som vi mötte på polisstationen.
Mahmoods son Hamed (حامد) är nyvaken, angelägen om att inte vara i vägen, men är samtidigt fylld av frågor. Han kallar sig Mais styvbror.
– Ska hon åka nu? Men vi har ju inte kunnat ordna något konto till henne, hon har ju inga identitetshandlingar. Hur ska vi kunna föra över pengar till henne?
Hamed får få svar på sina frågor.
I källaren sitter Mai på golvet i sitt flickrum och viker trosor, tröjor, strumpor. Hon packar ned ett svenskt-vietnamesiskt lexikon.
– Jag kanske ska plugga, säger hon.
Då och då reser hon sig och sveper med blicken över bilderna på väggarna, den obäddade sängen, gosedjuren, glaset med vatten och hyllan med smink. Säger tyst att hon inte får glömma laddaren till telefonen.
Polisen Tommy Hallberg står under den timme packningen tar hela tiden lutad mot dörrposten.
Mais svenska familj är flyktingar från Iran. De kom till Sverige 1989.
Dottern Hifa (حیفا) var då två år. Nu stryker hon bak sitt långa hår i en rörelse och säger tyst att den där tentan hon har i juridik i morgon, den kommer inte att gå bra. Pappa Mahmood står i köket och gråter.
– Jag har bara sett honom gråta tre gånger i mitt liv, säger Hifa. Det var när hans mamma dog, när Hamed överraskade honom på sjukhuset då han vårdades för sin hjärtinfarkt. Och så nu, när Mai ska åka. De står varandra nära. För pappa är alla barn hans barn.
GRÄNSPOLISEN S:T SIGFRIDSGATAN, GÖTEBORG
Det är lunchtid, men Mai vill inte ha någon mat. Utanför den grå fyrkantiga byggnaden i Örgryte stannar familjens bil. Mamma Naimeh (نعیمه) kliver ur och går snabbt mot dörren. Hon måste få säga hej då, hon hann ju inte hem till Lerum från sitt arbete i Mölnlycke. Hennes kollega känner till situationen, säger hon. Hon kunde bara gå därifrån, men tåget tog sin tid. Men Naimeh släpps inte in till Mai.
Mais lärare och hennes rektor har kört efter polisens bil in till Göteborg. Nu har de hunnit växla pengar som de vill skicka med Mai, pengar som skänktes när man berättade om Mais öde vid julavslutningen vid Lerums gymnasium.
SPÅR 3, CENTRALSTATIONEN, GÖTEBORG
Mai Luu Huong ringer de sista samtalen. Om några minuter går tåget med vilket hon ska eskorteras ut ur landet, av två manliga poliser. Hela hennes liv är nedpackat i polisens prickiga plastkassar. Hon har sin platsbiljett i vagnen närmast loket. Men det tar tid innan hon och poliserna släpps ombord. Familjen hinner komma än en gång. Och en vän från skolan. Mai har fått en mugg varm dryck.
Naimeh och Mahmood kan inte sluta gråta. Mai är det tredje barnet de har tagit emot i sitt hem. Och för första gången är familjen med om en utvisning.
Mai pratar minst av alla. Hon står tyst, omgiven av de människor som är hennes enda familj. Stilla kramar hon om alla, en och en.
Klockan 15.20 Mai går på tåget tillsammans med de två poliserna.
Sarah Britz