Jag har varit i Iran 2 gånger. Senast i våras (2009) och firade Nowrooz där tillsammans med min mans syskon, syskon barn och en stor mängd släktingar. Min man är iranier och vi har 2 flickor som är 9 och 6 år gamla.
Vi var där i 4 veckor och träffade som sagt många människor. Detta är omtumlande för mig eftersom min släkt här i Sverige är jämförelsevis liten och vi umgås nästan inte alls.
Vid ankomsten till flygplatsen får man mycket pussar och kramar och får ett varmt mottagande, även om man inte känner varandra. Det räcker att de vet vem min man är och även om de inte har träffat honom på länge heller, så är det ändå jätte roligt att träffa hans familj.
Man blir bjuden på en massa te i flera omgångar och sedan får man alltid en god måltid. Allt som serveras smakar mycket gott, och man bör ta om flera gånger fast man inte orkar! Gästvänligheten är det inget fel på.
När vi var i Iran så bodde vi först hos min mans syskon i Foulad shahr utanför Esfahan. Första gången jag var i Iran så var vi och tittade på bron med 33 valv (Sio_se_pol) och även torget med den gamla moskén och marknaden där man arbetar med metallhantverk. Det var väldigt vackert där.
Denna gång åkte vi även och hälsade på min mans tvillingsyster i Lali (en liten ort i norra Khuzestanprovinsen, södra Iran). Resan ditt åkte vi med minibuss. Jag har nog aldrig åkte en så lång och bedrövlig resa! Sätena var väldigt obekväma i bussen men det var ändå en intressant resa. Vi åkte miltals, miltals på slingriga bergsvägar och bergen var otroligt vackra. Jag har varit i Alperna men dessa berg var ändå fler och större. Vi åkte genom byar där folk bodde i lerhus och hade sina får utanför och satt på ”altanen” och kokade sitt te över öppen eld. Det kändes som en annan tid.
Sedan åkte vi långsamt uppför en brant grusväg uppför berget, och jag trodde aldrig vi skulle komma fram. Till slut kunde bussen inte köra längre pga. den dåliga vägen och vi fick gå ur bussen. Jag greps av panik och trodde vi skulle gå den sista biten till Lali. Min persiska är dålig och jag fattade inget vad som hände.
Sedan kom en kille på grusvägen och hälsade på oss och så dykte upp några personbilar och körde oss upp sista biten till deras s.k. ”sommarstuga”, ett tält På ett
klippblock. Det var en väldigt vacker plats med utsikt över hela dalen nedanför. Dom grillade kebab (som vanligt!). Vi var där och åt lunch. Jag sa till farbrorn som bodde där: vilken grönt och fint gräs du har här. Men det var inget gräs! Han odlade vete på bergssluttningen. Sedan efter lunchen fortsatte vi i den gräsliga bussen till Lali.
I Lali, trivdes barnen väldigt bra hos deras faster. De lekte på hennes ”HAYAT” (gård) med sina kusiner och hade det hur roligt som helst.
Vi var runt omkring i området och träffade släktingar. Vi var i Sare_shah och Shushtar också. I Shushtar besökte vi ett museum runt ett gammalt vattenfall. Vi åkte båt på floden där också. Vi besökte min mans föräldrars gravar i Sare_shah.
Så var vi på ett bröllop. Äkta Bakhtiari bröllop! Nästan alla var klädda i Bakhtiari klädsel, Som var väldigt färggrant. Det spelades bröllopsmusik med speciell trumma ”Toshmal” och flöjt. Alla älskar denna musik och dansar gärna flera timmar på bröllop. Musiken är väldigt olik all Svensk musik.
Kulturen i Iran och svensk kultur är väldigt olika. Jag har svårt med språket och med slöjan, men det viktigaste för mig är att människor är vänliga och omtänksamma i Iran.
Av: Annika Nabavi