För flera år sedan ansåg jag inte att det var något speciellt med Domkyrkan, jag betraktade den bara som vilken kyrka som helst. Men när man studerar syftet med kyrkan, går in och kollar runt lär man sig att kyrkan är mer än bara en byggnad. Det finns en intressant historia bakom Domkyrkan, det är nämligen så att det har stått två kyrkor där innan den nuvarande men bränts ner, så domkyrkan har stått där sedan år 1815. Domkyrkan är alltså en institution med starka traditioner.
Kyrkan kan också jämföras med en turistattraktion, många går dit bara för att se hur det är och vad man gör i en kyrka. Jag kan ta min morbror som exempel, när han var på besök från Iran ville han gärna besöka en svensk kyrka. Det självklara valet var då att ta honom till Domkyrkan. Vi gick dit en dag och de välkommnade oss och berättade lite kortfattat vad som händer under dagarna och vilka uppgifter var och en har.
Själv har jag inte varit i någon annan kyrka innan eller efter besöket på Domkyrkan så jag har inget att jämföra med. Jag kan istället jämföra kyrkobesöket med ett besök jag gjorde på en moské. Det fina med Domkyrkan är att vare sig du är muslim, jude eller känner att du inte tror på något, bara kan gå in och prata med en manlig eller kvinnlig präst. Du kan också tända ett ljus eller bara sätta dig utan att någon dömer dig eller säger att du inte borde vara där. Det är en fri kyrka, på moskén jag besökte för ett tag sen fick man inte gå in utan slöja, man kände en negativ stämmning och jag uppfattade människorna som lite fördomsfulla.
Själv har jag vistats i Domkyrkan innan, men det vi gjorde med skolan var då att gå på en mässa. En mässa enligt mig är när man försöker ge en allmän bild utav något, som en ”pröva på tid” för att sedan se om man intresserad utav det som presenteras.
Allt började med att vi gick in, satte oss och var tysta. Sedan bad prästen en bön och läste ett stycke ur bibeln. För mig så kändes det lite märkligt eftersom varken jag eller resten min familj är särskilt religiösa, vi har dock fortfarande lite av den muslimska kulturen inom oss. Vi fick även utföra nattvarden. Det var en lite märklig och obehaglig upplevelse för mig, jag skrattade lite men var ändå noga med att inte vara respektlös mot de som är starkt religiösa. Vi ställde oss sedan i en halvmåne och den kvinnliga prästen gick runt från person till person och gav oss ett litet bröd. I andra rundan hon kom skulle vi doppa brödet vi hade fått i vin och äta det, men det kändes konstigt så jag gick tillbaka och satte mig. Prästen var väldigt trevlig, när jag tog emot brödet utav henne fick jag ett väldigt varmt leende ifrån henne och det är just det som gör Domkyrkan till en speciell kyrka. Även om jag inte ser svensk ut accepterade man det. Hela upplevelsen i sig var väldigt givande tycker jag på grund av att stämmningen var bra, man kunde slappna av och man kände sig hemma, det behöver man även kunna känna när man går in i en moske. Nu har jag inte jämfört med flera olika moskeér eller kyrkor, så det finns antagligen fler kyrkor som är som Domkyrkan och det finns nog även kyrkor som är som moskén jag besökte och så tvärtom. Det man bör lära sig från den här upplevelsen tycker jag är, att vi är människor allihop och att vi ska acceptera varandra som vi är oavsett olika bakgrunder.
Helighet
Något som ingår i alla religoner är det heliga. I alla religioner har man föremål, gudar och allt möjligt som kan anses vara heligt.
Hur definerar man ordet helig? Vad som är heligt är olika från person till person och från religion till religion. För hinduer är kor heliga, för kristna är bibeln helig, i judendomen är mose lag helig och för muslimer är Mecka heligt. Detta var bara lite exempel på saker som kan anses heliga. I flesta religioner får det heliga inte röras om man inte är ren, man får till exempel inte be i en moské om man inte har tvättat händer, ansikte och fötter. På ett sätt känns det som att när någonting är heligt ska det skyddas från omvärlden och verkligheten, nästan som om det heliga står för det goda och inget ont får röra det.
Jag tycker att man ska acceptera andras människors åsikter om vad som är heligt, om man gör det vet man även hur man skall acceptera det som olika religioner eller grupper tycker är heligt. Träffar man en religiös människa som berättar sina åsikter och man för en diskussion borde det vara självklart att den personen som lyssnar inte ska trycka ner den andres personliga uppfattning genom att antingen skratta eller dumförklara någons tankar. Något heligt kan även vara en känslig sak som inte alls borde tas upp, om du inte är kristen men går in i en kyrka med din väldigt troende kristna kompis, är det respektlöst att skämta om känsliga saker eller göra narr av vissa delar av religionen på ett fördomsfullt sätt. Jag tycker att man genom att acceptera det olika människor utövar genom sin religion och vad de tror på, visar tecken på respekt. Just respekt och helighet är något som ligger väldigt nära varandra. Det borde vara en självklarhet för alla att det finns olika religioner, kulturer, tankar och åsikter. Man måste vara noga med att ta hänsyn till andra, annars blir man antingen utstött själv eller gör en annan grupp utstött.
Personligen tycker jag att sådant som anses heligt för många är lite överskattat, det finns så mycket annat som kan få den uppmärksamheten och tiden som läggs ner. I flera familjer är själva religionen helig och då kan barnen i familjen inte få tillräckligt med uppmärksamhet de behöver och deras tankar blir inte alltid hörda och uppmärksammade. De lever ett förtryckt liv och det tär på dem helt enkelt eftersom de kanske inte alltid vågar säga vad de tycker för att inte vara respektlösa mot det som är heligt, i det här fallet själva religionen. Det som är heligt ska vara bra för människor, inte skada dem.
Motsatsen är när familjen är helig, då kommer familjen i första hand och barnen har det bra och får tycka och tänka som de vill, man respekterar varandra istället för religionen. När familjen är helig känner man att man kan lita på varandra och ställer alltid upp i vårt och torrt. Heligt för mig är något som är mycket dyrbart, någonting som bara jag förstår mig på och vet om, ungefär som en hemlighet. Egentligen tycker jag inte någonting är heligt på det sättet att ingen får röra eller se men skulle det vara någonting så är familjen det heligaste jag vet. Familjen är som en egen liten värld för mig, jag vill inte släppa in någon utomstående eller släppa ut någon. På ett sätt är familjen som en religion för mig och resten av min familj, vi ser på varandra som några vi inte skulle klara oss utan. Ungefär som religiösa människor ser på sin religion.
av : Setareh Beiranvand