Invandringens långsiktiga följdverkningar bör lyftas fram och hyllas. Invandringen har gett Sverige en demografisk, kulturell och ekonomisk nettovinst som svårligen kan överskattas, skriver Dick Harrison, professor i historia.
Under decennierna kring år 1300 harmades mången svensk storman över alla tyska invandrare som anlände och fick fina jobb. De tog över som borgmästare i städerna och som fogdar på slotten. Då och då fick man chansen att hämnas på nykomlingarna, som när andragenerationsinvandraren Johan Brunkow år 1318 avrättades på den ås norr om Stockholm som ännu bär hans namn, Brunkeberg. När Erikskrönikan författades några år senare kritiserades kung Magnus Ladulås hårt för att han släppt in ”utlenske män”, det vill säga Johans far och andra tyskar, i riket.
Den xenofobi som lyser igenom i denna och andra senmedeltida texter räknas som vår första belagda våg av främlingsfientlighet. Men i dag kan vi vara innerligt tacksamma för att de ”utlenske männen” kom hit. När det lilla och efterblivna svenska riket skulle moderniseras, borgar och städer byggas och näringslivet effektiviseras behövdes folk med know-how. Sådana fanns i Tyskland, varför kungamakten välkomnade invandrare därifrån. Städer som Stockholm, Visby och Kalmar var lika tyska som de var svenska.
Exemplet kan mångfaldigas. Att Sverige utvecklades till en modern nationalstat med västerländsk kultur berodde till stor del på impulser från kontinenten, ofta förmedlade i form av präster, militärer, godsägare, industrimän, bankirer, arbetare och intellektuella som lämnade sina egna länder och flyttade hit. Även förflyttningar inom ramen för det dåtida svenska riket var viktiga. Stora delar av västra Sverige förvandlades från ödemark till kulturbygd tack vare inflyttningen av finnar på 1600-talet.
Argumentet kan ytterligare förstärkas: under de perioder då Sverige har tagit emot störst mängd invandrare har landet utvecklats som allra mest, och efterföljande generationer har haft all anledning att prisa föregångarnas invandringspolitik i sina historieböcker. Den tyska invandringsvågen av köpmän, bergsmän och administratörer under 1200- och 1300-talen är redan nämnd. Tack vare den lades grunden till mycket av det som vi idag förknippar med Sverige. Under 1600-talet, när det strömmade in folk från Tyskland, Nederländerna, Vallonien och Brittiska öarna, blev vårt land en internationell stormakt samtidigt som vi fick mängder av nya städer (till exempel Göteborg, som befolkades av inflyttade holländare), ämbetsverk och en begynnande industri. Under 1950- och 1960-talen, när arbetskraftsinvandringen var som störst, tog det moderna välfärdssamhället form. Och så vidare. Den som pekar på att flyktinginvandringen under det senaste halvseklet endast har resulterat i ekonomiska problem bortser från de kulturpersoner med flyktingbakgrund som i dag berikar landet med sin verksamhet, de nya maträtter som vi på kort tid har lärt oss älska och den kreativa korsbefruktning med kulturer från hela jorden som vi just nu är mitt uppe i.
Sverige är inte på något vis unikt. Samma logik – att invandring stärker landet politiskt, ekonomiskt och kulturellt – kan sägas om alla fredstida invandringar genom tiderna, oavsett om det har rört sig om flyktingvågor eller arbetskraftsimmigration. Ju fler invandrare, desto starkare stat. Paradexemplet är USA. Det finns inte ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt har varit negativ för mottagarlandet. På denna punkt är vår historiska erfarenhet glasklar – den enda form av immigration som har varit, och är, direkt skadlig är den som utgörs av krigiska invasioner.
Så varför envisas Sverigedemokraterna med att betrakta invandring som ett bekymmer? Jag kan tänka mig tre svar: (1) Usla historiekunskaper. (2) En rasistisk vilja att ”bevara Sverige svenskt”. (3) En dumhet som grundar sig i kortsiktighet, i en tendens att inte tänka längre än näsan räcker och därför stirra sig blind på de kostnader som en human flyktingpolitik uppgår till i nuläget.
Invandringsdebatten lider av att övriga partier har tillerkänt SD ett problemformuleringsprimat som öppnat dörren för historielöshet och kortsiktighet. Sverige skulle behöva en ny typ av problemformulering som utgår från att invandring som sådan är positiv, ett fenomen som bör bejakas, inte ett elände som måste hanteras. Invandringens långsiktiga följdverkningar bör lyftas fram och hyllas. Problemfokus bör landa på de konkreta punkter där problem uppstår, i första hand avseende integrationen i det svenska samhället, i synnerhet på arbetsmarknaden. Det borde inte vara svårt för övriga riksdagspartier att enas kring ett sådant ställningstagande – under förutsättning att viljan finns.
DICK HARRISON professor i historia
källa:SvD.se